Halvvägs!
Idag var jag med och sjöng med kören på sexornas graduation. Lärare och elever höll tal om vad som hänt och försökte förutspå vad som väntar. När jag satt där i bänken och lyssnade, kunde jag inte sluta tänka: Det där är snart jag! Det är snart jag som får ta på mig hatten och dräkten för att gå fram, ta rektorn i hand och ta emot diplomet som ska ge belöning för 6 års slit. Oj!
Men jag är så lättad att det inte var jag som stod där idag och fotograferades inför alla föräldrar, för jag känner mig verkligen inte färdig! Jag känner mig inte färdig med Polen och inte redo att komma hem och göra det som förväntas av mig. Många är glada när deras utbildning bara är 3 år. Idag kände jag mig för första gången glad över att min faktiskt är 6 år!
Livet här är speciellt. Det är speciellt att leva i svensk-sekt där alla känner alla. Det är speciellt att plugga här där allt som har med skolan att göra går emot vårt svenska sätt att tycka och tänka. Det är speciellt att behöva samla in alla stämplar från alla department i din lilla bok, det är speciellt att handla mat, att äta på medyk, att betala räkningarna, att bo på dorms, att ha en pani som tar emot din jacka, att åka taxi överallt, att ha råd med mycket...
Allt här är speciellt och annorlunda! Ibland driver det mig till vansinne. Men jag har kommit att inse, att den dagen jag lämnar här, är det faktiskt allt det där jag kommer minnas och sakna. Och framför allt, kommer jag sakna alla de nära vänner jag skaffat mig här som blivit min familj.
Min seminariegrupp
Jag känner mig inte klar att lämna riktigt ännu. Det är nog lika bra att jag stannar några år till!