Att säga hejdå
Nästa helg är det sexornas avslutningsfest. Detta är första året där man faktiskt tycker sig ha någon form av relation till avgångsklassen. De har följt oss sedan första dagen av orientation week då vi blev ordentligt nollade. Jag minns att jag pratade med någon av årets sexor som då gick i trean, och komiskt nog tänkte något i stil med: "Wow, hello Dr.!"
Nu när jag själv går i fyran och inte känner mig det minsta som färdig läkare är tanken ännu mer komisk. Vad vill jag egentligen komma fram till. Jag vet inte riktigt vart detta inlägget är påväg. Egentligen vill jag nog bara skriva att det känns lite sorgligt och tomt på nåt sätt. Och att jag blir lite rädd. För snart, lite för snart enligt min mening, är det vår tur att ta det där steget ut i verkligheten. Jag trivs med livet som det är nu och att börja om från början med nya vänner och ny stad ännu en gång, känns inte helt lätt.
Efter 6 år här, är du förändrad. Jag tror att en del av mig kommer känna att det ändå är skönt att komma vidare, att bli klar. Samtidigt som jag kommer vara den som måste läggas in på akuten pga. uttorkning efter okontrollerbar gråt. Det är ändå något med det här stället som kommer vara extremt svårt att lämna bakom sig.
Gdansk, det spelar ingen roll hur trött man kan bli på dig och hur jobbigt du gjort mitt liv ibland, du kommer alltid finnas i mitt hjärta.
